Heliga danser

Dansen har en lång och spännande historia. Människan har alltid dansat, lekt och sjungit i glädjeyttringar, sorg, invigningar och ceremonier för att markera övergångsskeden i livet och i naturens gång. I kyrkan sa man sig ibland dansa tillsammans med Gud och änglarna trots ett massivt ogillande och förbud från den kyrkliga överheten.

På 70 talet startade den tyska dansaren Bernhard Woisen en rörelse som så småningom kom att få fäste i Sverige och i många andra länder. Dansen blev ett uttryck för ett andligt sökande dock med en botten ur en folklig tradition. Lucie Minne, Marie Louise von Malmborg och prästen Maria Rönn var de som verkade för att dansen skulle få fäste i vårt land.

Vi dansar i cirklar och spiraler, precis som människan har gjort i tusentals år. Mönstren, rytmerna och gesterna bär en kraft som kan uppenbara sig för oss när vi dansar. Dansen kan vara ett redskap för läkning, helhet, jordning, gemenskap, högtid, glädje, bekräftelse och mera ändå. Koreografierna är enkla och vi dansar i första hand för en egen upplevelse, inte för att prestera eller uppträda inför en publik.